Att duga
Hur vet man att man duger? Hur vet man att man är tillräckligt? Räcker till på alla punkter och så?
Jag skulle kunna fortsätta ställa frågor men jag lär aldrig få ett svar.
Vad händer när man möter en person och han visar sig vara den personen du behöver i din närhet. Till utseendet, till sättet, ja, till praktiskt taget allt men du inser att du aldrig kommer att duga för honom? Än vet han inte, men han lär inse. Vad är det vi gör våra bedömningar på? Första intrycket? Första dejten, då du rör om i kaffemuggen för många gånger så att dejten blir irriterad och bedömmer resten av dig på det? Eller bedöms du efter dina kläder och blir bedömd ytligt och sedan är det sumpat? Då kan man försig strunta i personen för då är han inte värd dig ändå. Som jag sa så finns det så många frågor och jag är livrädd att inte duga. Jag vill göra så gott intryck av mig själv så att jag åtminstone har en chans, för varför skulle jag från början få en chans ifrån den här personen, just den här personen? Varför bryr jag mig så mycket om att den här personen ska gilla mig då vi ses, mer än en månad framöver? Vi känner knappt varandra. För 3 veckor sen viste ingen vem den andra var. Han tog första steget, andra steget och tredje steget, små steg, men som ändå behövdes. Jag är rädd att jag vill göra så gott intryck på honom på grund av vad han är och inte vem han är, men hur kan jag egentligen veta vem han är när jag inte känner honom? Är det då rätt att jag dömmer honom efter vad han är tills jag fått se vem han är? För han måste antagligen dömma mig till mitt yttre och det jag har berättat för honom, det lilla han vet om mig och det lilla jag vet om honom. Om jag ska vara ärlig och ställa en fråga, om man inte tycker personen är intressant visst fortsätter man inte prata med den då? Då säger man väl som det är eller hittar på en ursäkt för varför konversationen inte kan fortsätta? Har jag fel? Har jag rätt? Jag orkar bara inte vänta, jag vill veta nu. Han tänker ju inte på mig direkt, han träffar nog andra om han får tillfälle. Borde jag också göra det eller ska jag chansa? Nej, jag blir bara trött på alla dessa frågor och på mig själv som ALDRIG kan ta det som det kommer. Jag kan ju helt enkelt välja och säga att jag är glad att jag fått en första chans. Jag antar att jag är orolig för att förstöra allt och vem skulle det vara mest synd om då, om han eller om mig?
Visst är det bajs att man måste gå och tänka sådana här tankar som du beskriver. Just det du har skrivit i dag har jag gått och tänkt på hela dagen. Jag funderar nästan på att dra mig ur redan nu för att slippa ta risken att bli sviken - jag är så himla rädd för att inte duga, att han snart upptäcker alla mina brister och inte vill fortsätta träffa mig.
Men massa pussar på dig! Du har världens finaste hår, läppar, ögon och hy. Dessutom är du charmig som få! Jag är en stel och osäker pinne med tunt hår, små läppar och dålig hy. Men det är som det är och om det inte duger så får det väl vara då, liksom. (:
PS. Izar har hicka, hihi!
Förresten... de senaste fyra avsnitten av SATC har varit rätt dåliga om man jämför med de tidigare.. så fortsätt kolla - det är jättttebra! Q2§ <-- IZAR:D
Förstår att det är jättesvårt att gå runt och inte tänka så, ja gtänker också så ibland. Men ska man träffa en pojke och håller på och träffar så måste man chansa man måste gå fullt ut om man gillar just han. Om det nu inte blir som man tror det så har man åtminstone njutit av resan. Och Annelie killarna tycker att du är snygg jag umgås med pojkarna jag hör ;P Snygg och vacker är visserligen bara ytan men de tycker att du är snäll och det gör jag också. Så du har både vackert inre och yttre du har en jättevacker utstrålning! OM du tycker om den här killen mycket så chansa! gå fullt ut om han är värt det! Annars blir du bara ännu mer deprimerad för att du kommer att fråga dig själv vad som hade kunnat hända. Och är inte det mer synd? Vi lever trots allt bara en gång.
Lycka till
Josefine
