Den dagen jag är "in love" så är jag nog glad för att jag är det. Jag är nog inte flickvänstypen för såfort jag blir förälskad så försvinner det lika snabbt som det kom för jag känner att jag är självständig och klarar mig själv och inte behöver någon. Men det är ju inte sant, det vet alla! Jag har megalätt att bli förälskad men no more. Jag har vant mig vid det och har då slutat förälska mig såfort jag gillar nånting med den killen. Kanske snygg stil? Sött leende? Fina ögon? Skön humor? Vältränad kropp? Trevlig? Sen när jag insett att killen inte alls var nånting för mig så inser jag att jag själv är så jäkla kräsen. Men sån är jag och det är ju bara jag som förlorar på det! Men omogenhet är värst så till alla boys där ute.. be a man! ;)