I natt drömde jag att jag skulle gifta mig. Jag kom gåendes i kyrkan när musiken spelades och jag kommer ihåg hur osäker jag var för jag visste inte hur min snart blivande man såg ut. Jag hade verkligen ingen aning om det. Jag försökte verkligen få en skymt av honom och efter en stund fick jag det. Han var inte alls min typ till utseendet men jag kände att jag älskade den mannen (haha, vad konstigt det låter). När jag stod framme vid altaret och såg honom djupt i ögonen visste jag att det var han jag ville leva resten av mitt liv med och det trodde jag han ville också. När prästen började tala så sa han plötsligt: - Förlåt Annelie, men jag kan inte. Jag såg undrade på honom och frågade: - Vad är det du inte kan? Han svarade tillbaks med tårfyllda ögon: - Jag kan inte gifta mig med dig! och så gick han. Jag minns lite vagt av att jag sprang allt vad jag kunde i den dumma bröllopsklänningen efter honom och kastade mig i hans famn och bad honom att inte lämna mig. Han höll om mig ett tag inför alla våra släktingar och för en sekund kändes allting bra men sedan släppte han taget och gick sin väg. Jag föll ihop på golvet i en liten hög...

När jag drömmer sånt blir jag rädd. Det känns som man kan läsa imellan raderna på drömmen. Tänk om det kommer blir så? När jag äntligen har lyckats släppa in en enda kille i mitt liv och låtit mig älska honom och han älska mig, så kommer han att lämna mig? Det är det jag är mest rädd för, tror jag. Även om det inte behöver ses så seriöst i min ålder så är jag rädd för att bli sårad. Jävligt rädd för att anförtro mig till någon och sen bli sviken. Jag vet att man måste våga chansa och att jag inte ska se så allvarligt på saker men jag kan inte låta bli att tänka "tänk om". Jag kan inte låta bli att tänka på hur det skulle bli om jag verkligen skulle ge killen mitt hjärta eller bara en del av det och han skulle lämna mig. Jag önskar jag kunde bara ta det som det kommer, jag skulle göra allt för att kunna ta det som det kommer och bara ha kul undertiden, kämpa igenom de svåra tiderna, istället är det jag som sviker och förstör, i rädsla av att själv bli sviken och förstörd. Jag tror att jag aldrig kommer ens att hamna framme vid altaret, ska vara så glad om jag gjorde det bara. Då kanske jag har lyckats lite som en människa, att åtminstone försöka visa känslor och inte vara så jäkla känslokall. Jag fattar inte mig själv och andra blir trötta på mig. Jag vill bara förstå varför jag alltid ska förstöra något som kan vara en början på något bra. Varför jag ska vara så jävla kräsen när jag vet att jag inte kan begära mycket av personen eftersom jag inte är perfekt. Jag förtstår inte mig sjäv, jag gör verkligen inte det...