Efter middagen åkte pappa och jag upp med min hoj till där vi brukar köra på "bana". Vi tog med oss kritor och ritningar på den svåraste krypkörningsbanan och en tummstock. Så där stod vi och ritade upp banan och sen krypkörde jag mellan pinnar och stenar som koner. Hemmagjort är nästan alltid bäst, tihi. Det gick faktiskt riktigt bra! Nu körde jag ju med min hoj som är 125cc och 11 kW och den kanske väger 100-200 kg mindre än den jag sen ska köra upp med (och som jag kör med på bana på körskolan) och den hojen är en strypt 650cc på 25 kW, lite skillnad va? Men vet ni vad? Det är mycket enklare med en tyngre hoj, för styret/framhjulet blir inte lika lätt så man vinglar inte så mycket med styret som man gör med en lättare.

På uppkörningen måste man ju även göra en säkerhetskontroll (det är mycket att kunna!) och då måste man bl.a kunna ställa upp hojen på centralstödet. Pinsamt nog så har jag aldrig klarat det, jag har försökt att dra upp hojen på det där jäkla stödet så länge jag haft mc:n men det har aldrig funkat, jag är alltid nära men jag har inte haft den rätta "känslan". Nu klarade jag det 3 gånger i rad. Yeeyy! Say whaaaat!? ;) Vet ni vad jag har funderat på... och på senare tid kommit på...!? Allting som har med körandet att göra handlar om att hitta "den rätta känslan". Såfort man har den kan man klara det om och om igen. Som när jag insåg (och även min körskolelärare) att jag inte var stelopererad i ryggen när jag körde högfartsbanan (internskämt dock), då fick jag in känslan som gjorde allting mycket enklare. Och som idag när jag verkligen kände att jag styrde farten med kopplingen istället för gasen på krypkörningsbanan. Jag har alltid vetat att man ska göra så och därför gjort så... men jag har aldrig riktigt haft känslan inne förens nu. Jag kommer närmare och närmare målet- att klara uppkörningen och få mitt eget körkort= frihet!

Vad liten min hoj ser ut..

Ja... nu ska man ju inte ha benen nere så jag vet inte
vad det är ni ser.... ;)
Skalmanryggen står ryggskyddet för!