Nu sitter jag med ihoprynkande ögonbryn, har lite huvudvärk, lite ont i halsen, jag har sträckt min högra arm efter träningen igår, jag har tårar i ögonen, jag är varm om hjärtat, jag längtar bara längtar, jag har en känsla som får mig att bli galen; får jag känna så?, allting känns också hopplöst och jag vill inget hellre än..., hur kan man känna såhär?

Med massor med blandade känslor sitter jag här. Jag har glömt bort min födelsedag och jag har glömt bort att jag börjar i skolan imorgon. Jag känner mig lycklig. Det värsta är att jag vet inte om det är okej att känna så. Egentligen är lycklig fel ord och damn vad känslor är svåra att sätta ord på. Jag vill så gärna sätta ord på det här, men jag vill inte berätta för mycket, för det här, det är min ensak, min grej. Jag kan inte sätta ord på det, för så jag känner är hopplöst med en gnutta av hopp och lycka och... jag har aldrig känt såhär förut. Det gör mig galen, och snart gråter jag. Herrejösses, jag vet inte vad jag ska tro eller vad jag ska göra.

Jag är glad, förväntansfull, jaa allmänt lycklig och jag har aldrig känt så här förut fast jag redan gått igenom det en gång förut. Då kände jag absolut inte såhär. Jag mådde bra och allt men inte såhär. Usch, jag känner att jag är tvungen att skriva av mig, det här är inget som går att läsa utan att bli tokig- ungefär så jag känner mig. Ibland känns det skönt att bara skriva av sig, även om jag inte prickade det jag ville ha sagt.

Känslor, känslor, känslor.... tänk att inte ha känslor. Även om det kan göra så ont i hjärtat när man blir sårad eller om nånting hemskt händer och man får den där konstiga känslan i magen. Men tänk också hur underbart det kan kännas när allt faller på plats och man har alla man tycker om omkring sig. Känslor går inte att sätta ord på även om jag så gärna skulle vilja det. Åhh... suck, det här blev en enda röra... förlåt mig.