Det blev en eftermiddag till hemma och det har varit så mysigt. Mamma och jag har legat ute i solstolarna från lunch fram till nu med iPodarna i öronen med årets sommarpratare spelandes, den ena efter den andra. Jag lyckades till och med somna men jag kände att det var välförtjänt för jag hann faktiskt plugga ett kapitel i Körkortsboken också. Snart är jag klarklar med teorin! Men det var inte det jag ville skriva om utan det handlar om hur andra har stort inflytande på ens liv, och just nu handlar det om vänskap och barndomen.

Mamma och jag satt för en stund sen och pratade om alla jag brukade leka med när jag var liten. Vilka som bodde runt omkring oss och hur jag/vi lärde känna de. Vi kom fram till att jag nästan bara umgicks med barn som var rätt mycket äldre än jag. Jag kommer ihåg varenda en, kanske inte alla till utseendet men just för vad de hade gjort för mig. Några som bodde i vårt område förut, de var tre syskon, den yngsta var lika gammal som jag och vi brukade leka, den mellersta var en tjej, vi lekte aldrig och sen den äldste av syskonen var en kille. Han, den sistnämnde, lärde mig att åka rullskridskor (som det hette då, ni vet med fyra hjul) och jag minns fortfarande hur lycklig jag var när han släppte taget om min arm och jag kunde åka själv utan att ramla. Och en annan gång lärde han och hans yngsta bror mig att åka inlines.
Sen hade jag min dagmammas son, han kanske är 10 år äldre än vad jag är. Jag fick låna hans cykel (som var väldigt förstor) och jag fick även låna hans skruvmejsel... eller ja, snow racer, jag hade dock missuppfattat ordet och kallat det skruvmejsel.
Det här är bara tre personer av faktiskt väldigt många jag lekte med som liten. Och jag har inte kontakt med någon idag, för att vi slutade umgås sen när åldersskillnaden var för märkbar. Men sen tänkte jag på mina vänner, som jag har än idag tack vare min mamma och pappa. Mina barndomsvänner som jag kan säga stolt till alla "jag har känt de i hela mitt liv". De som jag har så mycket gemensamt med. Då insåg jag att även om man får vänner genom skolan, när man väl börjar där, så är det något speciellt med barndomsvänner, på något sätt så får man ett band, ett osynligt band som fäster oss samman, som gör att vi aldrig kommer glömma eller överge varandra. Jag känner så men jag vet inte hur ni gör, Malin, Karro och Ida. Jag har mamma att tacka att jag har så bra vänner som ringer och vill ses och när vi väl ses så behöver vi inte göra så mycket för att ha riktigt underbart roligt tillsammans. Med er så kan man alltid vara sig själv. Vi är alla fyra väldigt olika men trots det så kommer vi jättebra överens för det mesta. För ibland händer det att någon blir lite sur eller irriterad (mest när vi ses ofta) men för mig känns det då som jag blir sur på en syster, och alla som har syskon vet att det är annorlunda än att bli sur och irriterad på en kompis än ett syskon. Så jag tycker faktiskt vi ska tacka våra föräldrar som förde oss samman redan när vi var små krabater! ;)

Men sen så behöver man inte vara barndomsvänner för att få en otrolig kontakt. Hon som förstår mig allra bäst idag, hon som inte dömer mig, hon som jag älskar för att hon är den hon är, min bästevän Elena. Jag behövde inga föräldrar för att träffa dig och få ett sånt band. Vi är helt enkelt ment to be best friends forever. Utan dig så är jag inte hel, och det kan tyckas bara vara ord men jag har varit med om att känna att jag nästan förlorat dig, så jag vet, att utan dig är jag inte densamma, så är jag inte hel. DU är bäst Elena (och nej, jag smörar inte för dig för att du nu har ett penthouse på Malta med 60 kvm uteterass... eller kanske lite... eller... nej inte alls faktiskt ;)) du vet att jag älskar dig no matter what! Utan Elena ingen Annelie.

Så det jag vill säga med det här är förutom att jag har otroligt bra vänner är att redan från första dagen man födds så påverkar andra människor ens liv. Jag har haft tur. Jag har världens bästa föräldrar och släkt, och jag är nog rätt bortskämd, vilket jag inte tänker på så ofta. Men andra har inte sån tur som jag och när jag tänker på det så gör det mig ledsen men jag vet att det jag kan göra just nu är att vara tacksam för allt jag har. Det är jag alltid, även om det kanske inte alltid verkar så. Jag hade också tur att mina föräldrar träffade andra superbra föräldrar och jag fick underbara barndomsvänner. Jag är lyckligt lottad och jag vet inte vad jag har gjort för bra i mitt tidigare liv för att förtjäna allt det här...