Jag sitter framför datorn med lite blandade känslor. Jag har varit hemma, i huset, i tre dagar nu och jag som gärna tänker och analyserar varenda liten sak går mig själv på nerverna efter ett tag. Jag sitter här med blandade men positiva känslor i alla olika former. Det var ett tag sen jag kände mig så positiv även om jag har en del problem, vilket man alltid har. Det känns som alla riktigt negativa känslorna har försvunnit och jag har börjat bli mig själv igen- sakta men säkert. Det har tagit flera år men jag börjar hitta mig själv igen- vilket känns så otroligt skönt!

Det känns som det dominerande ämnet i allt, låtar, böcker, filmer, serier, livet är kärlek- eller att hitta en partner i allra högsta grad. Det är det som är inprentat i våra huvuden, det är som levnadsinstinkten, vi ska hitta en partner och föröka oss- så att det blir fler av oss. Det är ju det naturliga. Men ibland kan jag bli så trött på det. Det alla är ute efter är en partner, även jag själv, det känns som det ständiga sökandet är just efter en person man kan trivas med- och det är ju bra. Men jag är trött på att se mina vänner, mina släktingar, mig själv bli sårad gång på gång för att sökandet inte gick sin väg. Om man inte försöker så kan det inte bli något. Om man inte skjuter mot mål så kan det aldrig bli mål. Sant! Men den ständiga jakten gör mig galen, även om jag själv alltid är ute efter den.

Som ni märker så kan jag inte ta någon sida i denna fråga. Jag skriver mot mig själv för jag tycker en sak men vill en annan. Jag vet inte riktigt heller vad jag vill ha sagt, vad mitt budskap är. Kanske är det att kärlek är svårt, riktigt svårt och det är rätt odefinerbart. Inte vet jag. Kanske är jag rädd för att bli sårad igen, kanske är jag rädd för att försöka igen som gör det så svårt.

För några veckor sen så satt jag och pratade med min kusin Malin om killar och allt elände. Då kom jag fram till att det finns en kille som innerst inne alltid (sen jag träffade honom) funnits i mina tankar. Vad fånigt det låter. Jag har alltid nekat det, väldigt tydligt men de senaste månaderna har det varit svårt. Jag fortsätter att neka det, fast jag vet, att den killen är något speciellt. Å andra sidan vet jag att det är inte den killen jag behöver, han kommer aldrig ge mig det jag vill, eller? För visst så finns det något där. Jag vet inte om jag ska gilla det eller tycka det är jobbigt. För just nu, kämpar jag emot alla de här känslorna för jag vet inte om jag kan lita på mig själv längre- jag har inte lyckats så bra hittils med the word love. I alla fall så kom jag fram till då att han betyder något, usch det här är jobbigt, men det gör han. Just nu har jag bestämt mig för att inte göra något åt saken även fast det kommer bli jobbigt också men det känns som det är det enda rätta, eller?

Så nu har jag fått skriva av mig lite. Det är så fritt att vara singel, right? Så otroligt skönt. Men när tankarna är på någon speciell så är det inte alltid toppen. För jag vet inte vad jag vill. Kanske är bäst att hålla mig hemma så jag inte gör något dumt! ;)

Puss