First of all... broken-hearted girl. That's me.

Men det går över. Det går över nästan lika snabbt som det anländer. Jag tror att det är någon konstig försvarsmekanism som jag har. Jag tar smärtan, känner den en liten stund och sen omvandlar jag den till styrka. För jag känner mig alltid så mycket starkare efter. Så oberoende. För det är precis det jag är: oberoende.

Men för det andra, jag kommer alltid ha svårt att släppa in någon riktigt nära på mitt liv eftersom jag är rädd för att bli sårad. Been there twice liksom. Jag orkar inte. Jag vill ha kul. Slippa hard feelings och så ska det bli. No hard feelings här. Jag ska sluta tro gott om alla. Jag brukar köra med "Tro gott om alla tills motsatsen är bevisad" och visst det ska jag fortsätta med men jag ska vara mer kritisk. Och sen ska jag inte falla för någon jäkla osäker person. Behöver inte ha det i mitt liv. Styrka och svaghet går inte ihop. Bara att inse. Alltså att jag är The Hulk.

Åh, jag känner hur jag vill skriva av mig. Skriva i evigheter om tankar som rör sig i mitt huvud och det ska jag göra, men inte här.

Jag är så glad. För jag mår så bra. I fyra år av mitt liv har jag mått dåligt och nu mår jag äntligen bra. Det är så skönt. Det är därför jag tror att jag känner mig starkare också. Jag känner mig starkt över att må bra och vara glad och ha positiv inställning till det mesta: förutom killar. Jag orkar seriöst inte mer. Det är inte så att jag behöver någon för jag är snarare tvärtom. Jag älskar att vara singel och ha mina möjligheter, det är seriöst underbart men när jag väl engagerar mig i någon så vill jag ha någon form av respons förutom ett broken heart. För tydligen så kan man ju behandla mig precis som man vill. Japp, så är det..... not.

Nu blir jag trött på mig själv, bara skönt att skriva av sig lite.