Martina, Roger och Felix betyder så otroligt mycket för mig (och hela familjen!). Martina och Roger har alltid funnits i mitt liv. Jag kom ihåg första gången jag träffade dem och jag var vääääldigt liten. Redan då babblade jag ihjäl Martina så att det växte ut ogäs i öronen på henne. Emma skuttade omkring ute på vår tomt och skrek "Maaaajtiiina och Jooogejjj!" konstant i flera timmar. Istället för att tycka vi var jobbiga ungar så lyssnade dem på vårat snack om egentligen ingenting och dem lekte med oss i timmar samtidigt som dem skulle försökte hålla en vettig konversation med våra föräldrar.

Martina har alltid tänkt på mig när det kommer till saker. Bland annat jobb, så har hon gjort så mycket för mig att mina ögon tåras när jag tänker på det! Och Roger har varit likadan, ex. med motorcykelkörandet så har jag fått åka med honom och han har visat mig olika saker när det kommer till det! För Martina berättar jag nog allt och lite till, för hon lyssnar alltid så bra och hon kommer alltid med så bra saker att säga, för att hjälpa en och så. Det går inte att beskriva hur mycket dem betyder för mig, hela den familjen! Jag vill säga så mycket men jag finner inga ord!

Igår natt när jag kröp till sängs spände min mage ut sig och jag såg ut att vara i tredje månaden. Jag mådde så illa och jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag hatar söndag hela veckan. Inte noga med all värk, min kropp svulnar upp, kanske 0,5cm runt hela kroppen. Fingrarna ser inte vackra ut och man känner sig som ett svullo. Jag hatar hatar hatar det. Men det vet ni, för det har jag sagt tusen gånger tidigare och lär säkert säga det tusen gånger mer! När jag vaknade imorse mådde jag inte bra men jag har försökt att plugga, har filosofiprov imorgon, och jag försöker ta mig samman men jag mår inte så bra. Av allt stressande så har jag ju självklart fått magkatarr också, som delvis förstörde min aptit på Cypern och som gör att jag inte kan äta olika saker för magen slår tillbaka på mig då. Men jag är glad ändå, inte ska sånt få förstöra! :) Lite träning snart kommer inte att sitta fel... trots att jag har träningsvärk så in i berget! Hehe, visst är det synd om mig?... lite kanske? Nejrå, inte alls! Jag vill må primaballerina så då gör jag det! :)