Allt jag kunde känna var smärtan. Den där smärtan som jag så väl kände igen. Nu var det dags igen, tänkte jag. Jag lyckades genomlida skoldagen för att sedan stapla mig på bussen hem. Ni vet när man har så ont nånstans så kroppen bara stänger av? Min reagerar med sömn. Jag kunde inte hålla ögonen öppna och det var ingen idé att kämpa emot. Jag hade ju så ont. Jag vaknade i tid för att byta buss, hoppade på nästa, gick likt en zombie påväg hem från bussen och somnade i sängen när jag kom hem. Fortfarande kunde jag känna smärta. Smärta som ingen kan förstå om man inte själv har den. En smärta som får en att inte tänka klart. Jag hatar det här. Jag verkligen hatar det. Nu är det dags för mig att göra nånting åt det här. Jag får faktiskt ta mig tiden till det. Jag har och tar mig inte tid till att gå till tandläkaren och till optikern och egentligen inte det här heller. Men jag måste må bra, jag orkar inte med det här i en vecka varje månad. Smärtan alltså. Smärtan som är konstant men som kan dämpas en aning med många tabletter per dag i en vecka. Jag hatar det. Jag verkligen hatar det. Nu ska jag sova och för några timmar förhoppningsvis slippa smärtan. God natt på er!