Nu börjar jag bli galen. Jag har hostat och hostat, jag vet inte hur länge. Jag hostar så mycket att jag får syrebrist och nästan svimmar. Och jag har jätteont i huvudet. Jag har haft så här i några veckor och grejen är att jag tränat ganska hårt på det. Jättedumt men det spritter i min kropp och jag har inga planer på att slappa till mig så jag vet inte hur jag ska lösa det här nu. Idag gick jag hem från skolan. Jag mår illa bara av att hålla inne hostan en gång och hela kroppen blir helt slut. Jag har redan ångest över träningen och tycker extremt synd om mig själv. Jag känner mig som en kille när de blir förkylda (generarlisering). Då tycker de jättesynd om sig själva, vilket är extremt kul. Jag känner mig så nu, men det är ju fyfan jävligt synd om mig. Såfort jag verkligen älskar träningen, börjar se bättre ut så blir jag sjuk. Jag är så arg och det lär inte släppa på ett bra tag. Anyhow, så har jag bokat tid hos doktorn och jag ber att han kommer att säga "Ta den här och den här medicinen så blir du bra, undertiden får du träna så mycket du vill, du kanske inte bör springa ute men gymma och gympapass är utomordentligt bra! Du vet, du kommer ju bli extremt tjock annars, och det vill vi ju inte...!". Det är ju ytterst otroligt att han skulle säga så, men vem vet? Kanske har jag lite tur?

Jag vet att jag låter rätt överdriven när det kommer till min situation om träning men är man jag så förstår man. Vet man hur jävla jobbigt det är att aldrig riktigt få komma igång och när man börjar göra det så blir man sjuk i flera veckor som hela tiden hindrar en. För det mesta så tar jag 3 steg framåt när jag tränar och 2½ stegt bakåt så fort jag blir sjuk och just det där ½ steget som är kvar är inte mycket så det är nästan som att börja från 0 varje gång. JAG HATAR DET! Det är väldigt tröstlöst och får mig att må extremt dåligt. Så därför är jag nojig om träningen och för att jag tycker det är jättekul + att jag gärna vill kunna äta mat, vilket jag praktiskt inte taget kan när jag inte tränar eftersom jag lägger på mig direkt. Ingen inbillning och inget påhitt. Det är extremt sant, tyvärr.

Sen kan jag verkligen inte hålla mig. Jag måste berätta en sak. Men jag kan inte säga så mycket så jag blir hemlighetsfull som vanligt. Igår beställde jag en sak, en jättecool och fin sak! Jag älskar den, men den är inte till mig! Det känns jättekul att den inte är till mig, jag ska liksom ge bort den! Wihoo, vad spännande! Mer kan jag inte säga!! Tihi...

Kram på er!