Tänkte att jag skulle publicera sista delen av min text Positivhet & Negativitet. Jag valde att inte korta ner den nu, utan här kommer den, huggen som stucken (höll jag på att skriva och det gjorde jag!). Jag postar hela nu för att jag inte kommer att ha tid att göra det nästa vecka. Kram på er!


Tänk på, som jag sa innan, att allting kommer med något positivt och allting kommer med något negativt. Man kan vrida och vända på det hur mycket som helst men man kommer alltid att hitta både för- och nackdelar. Försök tvinga dig att se det positiva i saker och i värsta fall, blunda helt för det negativa för en stund och verkligen tvinga dig att se det positiva. Det gör ingenting om man är en muntergök och är lite för klämcheck ibland, det kommer nog faktiskt tillföra andra i din omgivning positiv energi som i sin tur smittar av sig tillbaka på dig. Det här gäller när man har kommit så pass långt med sig själv, jag skulle vilja säga att jag är i det här stadiet nu. Jag har valt att inte se det som påverkar mig negativt. Då har jag valt bort det. Många skulle kanske säga att jag blundar för verkligenheten, men jag håller inte med. För jag är medveten om att det finns nackdelar med allt men jag försöker se det positiva och fokuserar på det. Det tar så mycket mer energi att fokusera på någonting som är negativt än att fokusera på det som är positivt. Det är verkligen någonting jag märkt av nu på sista tiden!

Ett exempel är: Du stör dig på att din kompis alltid ska rätta dig i allt du säger, så fort du säger något grammatiskt fel så är han/hon där och rättar dig. Du har sagt till henne/honom men hon/han lyssnar inte.

Då kan du antingen se på saken (positivt):

1. Visst det är irriterande men å andra sidan lär jag mig faktiskt att tala och skriva rätt grammatiskt.

2. Äh, det är så min kompis är. I längden så förlorar kanske hon/han kompisar, men det är ingenting jag behöver lägga energi på och bry mig om.

3. Vi är alla olika, vill hon/han rätta mig så rätta mig då. Men jag tänker inte ta åt mig, för varför ska jag? Det är ju egentligen inte personligt mot mig (för det är det ju inte).

Eller så kan man se på saken (negativt):

1. Ahh, jag är så dålig på svenska, jag är verkligen sämst. Det måste ju vara så eftersom hon/han rättar mig.

2. Hon/han gillar säkert inte mig, för hon rättar alltid mig. (Är man nere så kan man lätt tro att allting riktas mot en själv (man kan lätt bli ego-centrerad och tro att allt negativt gäller en när det nästan alltid inte är så), för jag tror inte man tänker: Han/hon rättar ju alla andra också när personen i det här fallet gör det).

Som jag också skrivit innan så underlättar det alltid när man har stöd från något annat/andra håll. Det är svårt att ta sig igenom jobbiga perioder själv, visst, det finns personer som säkert klarar det också. Men ensam är man inte stark, oftast inte. Men man kan hjälpa sig själv på traven. För mig fungerade dem här sakerna. Svarta känslor, som jag kallar det, det som gör ont på insidan fast man inte vet varför, hör oftast ihop med alla hormoner och puberteten. Det läskiga med de här känslorna är nog för att man inte vet varför man känner dem. Hör ni hört Pinks låt: Conversations with my 13 year old self? Då sjunger Pink att hon önskade att hon nu kunde tala med sig själv då. Gå tillbaka och säga att allting kommer bli bra. Det önskar jag att jag också kunde ha gjort, men så vitt vi vet så är det omöjligt och därför tror jag på att man ska prata med människor som har den här typen av erfarenhet, eller en psykolog eller terapeut. För man vill ju egentligen inte må dåligt! Man vill ju ha hjälp innerst inne. För man är ju ett känslokaos, man vet inte vem man riktigt är och vad man riktigt känner. Hela puberteten handlar nog om att hitta sig själv och det är därför man i denna period testar på många nya saker. Man är fylld med så många olika konstiga känslor att man ibland tror att man ska explodera. Jag tror att bland det viktigaste att veta är att man inte är ensam. Man är absolut inte ensam att känna såhär. Därför så tror jag det bästa är att försöka få hjälp att prata med någon. Och det är ALDRIG fel att prata med någon om hur man känner. Aldrig någonsin. Det kan bara inte bli mer än rätt. Man är inte konstig eller störd för att man går och pratar hos en kurator, terapeut eller psykolog eller pratar med sina föräldrar. De är där för att du ska må bättre, så tveka aldrig, dem vill bara ditt bästa!

Jag hoppas att det här kan hjälpa åtminstone några på traven. Ingen ska behöva må dåligt!