Tänkte att jag skulle publicera sista delen av min text Positivhet & Negativitet. Jag valde att inte korta ner den nu, utan här kommer den, huggen som stucken (höll jag på att skriva och det gjorde jag!). Jag postar hela nu för att jag inte kommer att ha tid att göra det nästa vecka. Kram på er!


Tänk på, som jag sa innan, att allting kommer med något positivt och allting kommer med något negativt. Man kan vrida och vända på det hur mycket som helst men man kommer alltid att hitta både för- och nackdelar. Försök tvinga dig att se det positiva i saker och i värsta fall, blunda helt för det negativa för en stund och verkligen tvinga dig att se det positiva. Det gör ingenting om man är en muntergök och är lite för klämcheck ibland, det kommer nog faktiskt tillföra andra i din omgivning positiv energi som i sin tur smittar av sig tillbaka på dig. Det här gäller när man har kommit så pass långt med sig själv, jag skulle vilja säga att jag är i det här stadiet nu. Jag har valt att inte se det som påverkar mig negativt. Då har jag valt bort det. Många skulle kanske säga att jag blundar för verkligenheten, men jag håller inte med. För jag är medveten om att det finns nackdelar med allt men jag försöker se det positiva och fokuserar på det. Det tar så mycket mer energi att fokusera på någonting som är negativt än att fokusera på det som är positivt. Det är verkligen någonting jag märkt av nu på sista tiden!

Ett exempel är: Du stör dig på att din kompis alltid ska rätta dig i allt du säger, så fort du säger något grammatiskt fel så är han/hon där och rättar dig. Du har sagt till henne/honom men hon/han lyssnar inte.

Då kan du antingen se på saken (positivt):

1. Visst det är irriterande men å andra sidan lär jag mig faktiskt att tala och skriva rätt grammatiskt.

2. Äh, det är så min kompis är. I längden så förlorar kanske hon/han kompisar, men det är ingenting jag behöver lägga energi på och bry mig om.

3. Vi är alla olika, vill hon/han rätta mig så rätta mig då. Men jag tänker inte ta åt mig, för varför ska jag? Det är ju egentligen inte personligt mot mig (för det är det ju inte).

Eller så kan man se på saken (negativt):

1. Ahh, jag är så dålig på svenska, jag är verkligen sämst. Det måste ju vara så eftersom hon/han rättar mig.

2. Hon/han gillar säkert inte mig, för hon rättar alltid mig. (Är man nere så kan man lätt tro att allting riktas mot en själv (man kan lätt bli ego-centrerad och tro att allt negativt gäller en när det nästan alltid inte är så), för jag tror inte man tänker: Han/hon rättar ju alla andra också när personen i det här fallet gör det).

Som jag också skrivit innan så underlättar det alltid när man har stöd från något annat/andra håll. Det är svårt att ta sig igenom jobbiga perioder själv, visst, det finns personer som säkert klarar det också. Men ensam är man inte stark, oftast inte. Men man kan hjälpa sig själv på traven. För mig fungerade dem här sakerna. Svarta känslor, som jag kallar det, det som gör ont på insidan fast man inte vet varför, hör oftast ihop med alla hormoner och puberteten. Det läskiga med de här känslorna är nog för att man inte vet varför man känner dem. Hör ni hört Pinks låt: Conversations with my 13 year old self? Då sjunger Pink att hon önskade att hon nu kunde tala med sig själv då. Gå tillbaka och säga att allting kommer bli bra. Det önskar jag att jag också kunde ha gjort, men så vitt vi vet så är det omöjligt och därför tror jag på att man ska prata med människor som har den här typen av erfarenhet, eller en psykolog eller terapeut. För man vill ju egentligen inte må dåligt! Man vill ju ha hjälp innerst inne. För man är ju ett känslokaos, man vet inte vem man riktigt är och vad man riktigt känner. Hela puberteten handlar nog om att hitta sig själv och det är därför man i denna period testar på många nya saker. Man är fylld med så många olika konstiga känslor att man ibland tror att man ska explodera. Jag tror att bland det viktigaste att veta är att man inte är ensam. Man är absolut inte ensam att känna såhär. Därför så tror jag det bästa är att försöka få hjälp att prata med någon. Och det är ALDRIG fel att prata med någon om hur man känner. Aldrig någonsin. Det kan bara inte bli mer än rätt. Man är inte konstig eller störd för att man går och pratar hos en kurator, terapeut eller psykolog eller pratar med sina föräldrar. De är där för att du ska må bättre, så tveka aldrig, dem vill bara ditt bästa!

Jag hoppas att det här kan hjälpa åtminstone några på traven. Ingen ska behöva må dåligt!

Igår publicerade jag första delen av min text om hur man kan fokusera på att se på saker mer positivt än negativt. Idag kommer några råd som förhoppningsvis kan hjälpa någon på traven. Jag tycker dock texten blir lite sönderhuggen och osammanhängade när jag delar upp den såhär men det får bli så ändå. Om ni vill kan ni gå in på Kategorier och klicka på "Positivhet och negativitet" sen när jag har postat alla fyra delar och läsa hela texten sammanhängande. 

Om du känner det där svarta och ordslösa inom dig så har jag lite tips på vad man kan göra, som hjälpte mig på traven!

Prata med någon

Jag vidhåller hur viktigt det är att prata med någon om man känner sig nere. Har man inte stödet hemifrån, prata med någon vuxen som kanske förstår vad du går igenom, som kanske själv har varit i samma situation som du. Som kan ge dig råd eller bara lyssna på dig. För man behöver lätta på hjärtat och få ut alla sina funderingar, både negativa som positiva.

Ta kontroll över dina tankar

Försök att ta kontroll över dina tankar. När du känner att du sjunker in i det svarta, tänk: ”Varför tänker jag såhär?” och oftast så vet man inte varför. Jag visste inte varför jag tänkte så pass svarta tankar när jag egentligen hade det bra. Men genom att jag faktiskt tänkte på att jag tänkte svart så kunde jag lättare komma upp till ytan och försöka tänka mer positivt.

Medvetenhet

Kan ses som att ta kontroll men också att bli medveten om sin situation. Ställ frågorna till dig själv: Har jag bra vänner? Har jag en bra familj? Bor jag där jag trivs? Och den sista men också den svåraste frågan (tycker jag): Är jag lycklig? Så många gånger jag svarat: Nej eller jag vet inte på den. Fast samtidigt så visste jag inte varför för jag hade ju det bra, jag svarade ju ja på de tre första frågorna, så varför var jag inte lycklig? (De här frågorna var dem som är viktigast för mig, alla har olika saker som är viktiga för en, men de här frågorna är bra grundfrågor).

Hitta något som gör dig glad

 
Det jag tyckte var viktigt när allting var som svartast var att hitta ljuset i det mörka. Kanske träna, eller läsa en bra bok eller vara gå långa promenader med hunden. Jag mysade mig gärna ner i sängen med alla One Three Hill-boxarna och skrattade och grät tillsammans med de i serien. Så kunde jag förflytta mina tankar bort från mig och istället känna glädje för dem och också sorg för dem, istället för att känna det för mig så flyttade jag det till något mer ”ytligt” vilket ofta kan vara enklare. Man får däremot tänka på att det inte får bli något missbruk i någon form för det kommer aldrig att ge något bra resultat i längden.

Imorgon kommer fler tips!

Som jag skrev i ett inlägg för några veckor sedan så har det blivit väldigt viktigt för mig att se det positiva i allting som händer istället för att fokusera på det negativa. Tänkte ta upp det lite igen, som en hjälp på traven för alla nu när man har mycket i skolan eller på jobbet, när allting blir stressigt och det är svårt att se ljuset i allt mörker.

 
Man får inte glömma att allting kommer med både positiva och negativa saker, exakt allting. Men något som är positivt för någon är kanske negativt för någon annan och tvärtom.

Vi kan ta ett exempel om en kaka. För en person kanske det positiva med kakan är att den är god och det negativa är att man inte ska ha dem extra kalorierna som kakan innehåller, i varje fall inte på en vardag. Men från en annan persons synvinkel kan det positiva vara att personen behöver kalorierna för att gå upp lite vikt och må bättre (på lång sikt) och det negativa kan då vara att den inte tycker den är god. Detta är ett simpelt exempel men för att göra lätt för oss så får det vara så.

Ett annat typiskt exempel kan vara läxor. Det är jobbigt med läxor för man blir stressad men däremot så får man förhoppningsvis något bra utav att läsa läxor- man lär sig för framtiden, får lite allmänbildning.

Jag antar att jag får det låta så enkelt när jag skriver, för att jag inte har de konstiga känslorna i kroppen längre. Det där med kemin i kroppen, hormoner hit och dit som svallar. Det svarta som tynger ner en. Jag har varit där och vill absolut inte tillbaka. Men jag tänker ge lite exempel, som jag hoppas kan hjälpa, för jag vill inte att någon ska behöva må dåligt och framför allt inte i onödan. Det här är främst hjälp till alla som känner sig nere och/eller svarta på insidan och som inte vet varför.


Nästa gång kommer tips på hur man kan bära sig åt för att må lite bättre. Jag följer Linas önskan och delar upp allting i olika delar, på så sätt blir det inte lika mycket åt gången och man kanske lättare kan ta åt sig. Om man vill kan man kopiera och spara och ta fram när man känner sig lite nere.

Sen jag var ungefär 14 år fram tills nu så har jag mått till och från rätt dåligt. Jag har inte vetat varför men jag har haft olustkänslor och varit missnöjd med tillvaron och inte känt mig hemma nånstans mer än hemma i huset. Jag kände mig svart på insidan och var nästan alltid nedstämd. Jag tror att det hade mycket med tonåren att göra, alla hormoner som svallar och att allting verkligen känns som en berg-och-dalbana. Jag har, trots detta, försökt att aldrig visa mig så mot andra, kompisar i och utanför skolan. Jag tror att det är väldigt få som skulle minnas mig som "svart och nedstämd", kanske inte ens någon. Men min familj har sett mig såhär i väldigt många år, jag tycker synd om de, men någonstans måste man få "ta ut sig" även om det aldrig är okej att ta ut något på någon annan, så tål familjen mer än vad kompisar skulle göra. Jag minns hur jag ofta kände i ettan och tvåan, då jag log, så gjorde det ont på insidan för jag var ju egentligen inte glad, allting kändes ju så fel! Jag minns att för varje gång jag log gjorde det bara ondare och ondare på insidan. Men jag visste inte varför, för jag hade det ju ändå bra!

Nu under sommarlovet började det svarta inom mig försvinna, sakta men säkert. Det var ingenting jag märkte förens när skolan satte igång och jag plötsligt såg saker ur en helt annan synvinkel. Jag har inte på flera månader känt det svarta, tomma och ordlösa inom mig och det känns som en befrielse. Det låter kanske konstigt men det känns som att jag äntligen börjat hitta mig själv, veta vem jag är, även fast jag aldrig skulle kunna beskriva mig själv, för att det skulle vara för svårt. Men jag kan äntligen le och inte känna det svarta inom mig växa och jag kan äntligen vara glad för egentligen ingenting. Det är den personen jag är! Den glada som ser på det mesta med en positiv inställning. För positiv, det är jag, åtminstone var jag det fram tills jag var fjorton. Sen tog det negativa över. Men det positiva är här igen och det är här för att stanna, I can feel it!

Jag älskar livet. Jag kan uppskatta saker som att gå upp morgonen när man är riktigt trött eller när man har lite ont i huvudet. Det låter konstigt om något men vet ni varför jag uppskattar det? För att jag får känna känslan att vara trött, för att jag kan gå upp på morgonen, för att jag har två ben, trötta, möra och sega men jag har två ben jag kan ställa mig på klockan 5.40 på morgonen. För att jag kan känna att jag har lite ont i huvudet men för att det beror på att jag har lite vätskebrist eller bara är lite trött inte för att jag kanske inte fått mat på en vecka. Förut skulle jag bara sett på det negativa och trycka ner mig med det. Alla småsaker blir så stora. Jag hade tyckt att vara så trött på morgonen hade förstört min morgon för då skulle jag vara trött hela dagen i skolan och så vidare och då skulle jag kunna klaga över det hela dagen. Nu, om det händer något mindre bra, så ser jag till det positiva och fokuserar på det. Och, även om livet inte alltid är tipptopp så mår jag så mycket bättre bara utav att tänka så!

Vad vi vet, så lever vi bara en gång. Varför då inte göra det bästa utav livet? Sen har alla olika definitioner av "bästa" men om man mår dåligt, varför inte gå till en terapeut eller psykolog? Eller till skolkuratorn eller prata med någon som kan lyssna och sen komma med råd? För oftast behöver man någon annans synvinkel för att komma ur sina egna insnurrade tankar. Jag har haft sådan tur att jag alltid kunnat prata med mina föräldrar och att de funnits där för mig. De stöttar mig i ur och skur och är alltid helt ärliga om allt. De räddar mig gång på gång. Men alla har inte sådan tur och då kan det vara bra att prata med någon annan. Eller om man har föräldrar man kan prata med men behöver någon annans synvinkel utöver deras, så varför inte prata med en psykolog eller så också? Jag pratade inte bara med mina föräldrar då jag mådde som sämst, jag pratade med andra personer också, just för att få andra råd och andra synvinklar. De har hjälpt mig att ta mig igenom en tuff period i tonårslivet och jag är evigt tacksam.

När man mår dåligt så är det inte lätt att vara trevlig mot personer i sin omgivning. Även om man försöker så utstrålar man lätt negativitet eller annat. Jag hade verkligen inte lätt med mig själv när jag tänker tillbaka (och det var ju inte för så länge sen jag kände så här). Ett exempel är att jag hade svårt att låta folk komma mig in på livet, speciellt killar, alltså killar jag tyckt extra mycket om. Jag fick panik så fort killen kom närmre och närmre, skulle lära känna mig djupare osv. Delvis var det för att jag var så osäker på mig själv, utseendet och personligheten. Delvis var det för att jag visste att i sådant tillstånd jag var i, så var det egentligen inte läge för att ha en person att bry sig mycket om när jag knappt visste hur jag skulle bry mig om mig själv, hur jag skulle bry mig om mitt inre.
Jag stötte också bort vänner som kom nära mig, jag fick panik och kände mig kvävd, fast det enda de hade gjort var att bry sig lite extra och inte alls gjort något fel. Trots att jag var mitt uppe i olustkänslornas krig inne i min kropp så tänkte jag då och då; vad är det jag gör för något? Jag förstör för mig själv men inte minst för de jag har i min närvaro. Och kriget kunde nog ha gått vidare inom mig om jag bara tänkt; jag förstör för mig själv, men det var vännerna och familjen som jag inte ville förstöra för. De hade ju inte gjort något och de förtjänade inget av det! Även om jag inte gjorde någonting medvetet så stötte jag dem ifrån mig. Och i slutändan så gör man det bara värre för sig själv. När man tillslut stöter ifrån sig sina vänner kommer de tillslut inte höra av sig och tillslut kommer man stå där ensam. Och ensam är det nog få människor som vill vara.

Det låter som det ska vara så enkelt att ta sig i kragen och "bara må bra" och vara positiv men det är nog bland det svåraste som finns. Man behöver människor i ens omgivning som stöttar en, man behöver ha saker att kämpa för och man måste ha mod och styrkan att våga ta tag i sig själv och göra saken till det bättre. Det är så svårt, men att jobba med sig själv är också ett utav det bästa man kan göra för att man lär känna sig själv bättre och man mår bra av att sprida glädje omkring sig istället för tvärtom.

Jag är rädd. Jag är rädd att få tillbaka olustkänslorna och bli fast i mig själv igen. Det är jag. Därför jobbar jag med mig själv hela tiden. Nu, de senaste två månaderna, har två saker hänt mig som har varit rätt extremt jobbiga, men i vanliga fall skulle jag knappt kunna se ljuset efter händelserna, men nu har jag sett ljuset nästan direkt efter. Visst har jag varit lite ledsen för det får man vara, men jag har sen tagit mig i kragen och tänkt på det positiva och vad jag fått ut av det dåliga. För allting kommer med både positiva och negativa sidor. Det får man inte glömma. Det handlar bara om vad man väljer att se på, det positiva eller det negativa och det kan bli avgörande till många saker.

Det är bara man själv som bestämmer över sitt liv, det är bara man själv som kan ta kontroll över sig och göra det till något bättre. Sen är det nog lättare med hjälp på traven, men man kan alltid hjälpa sig själv. Bara genom att inse ”Jag tror jag behöver gå till en terapeut eller psykolog, för mina tankar är alldeles svarta och jag mår inte bra”, det är ett så pass stort framsteg att man ska vara stolt över sig själv. För man måste komma ihåg, man gör det för sin egen skull, för att man själv ska må bättre! Sen så kommer folk i ens omgivning också må bättre och vara gladare, vilket är ett stort plus!