Det eviga
Jag sitter framför datorn med lite blandade känslor. Jag har varit hemma, i huset, i tre dagar nu och jag som gärna tänker och analyserar varenda liten sak går mig själv på nerverna efter ett tag. Jag sitter här med blandade men positiva känslor i alla olika former. Det var ett tag sen jag kände mig så positiv även om jag har en del problem, vilket man alltid har. Det känns som alla riktigt negativa känslorna har försvunnit och jag har börjat bli mig själv igen- sakta men säkert. Det har tagit flera år men jag börjar hitta mig själv igen- vilket känns så otroligt skönt!
Det känns som det dominerande ämnet i allt, låtar, böcker, filmer, serier, livet är kärlek- eller att hitta en partner i allra högsta grad. Det är det som är inprentat i våra huvuden, det är som levnadsinstinkten, vi ska hitta en partner och föröka oss- så att det blir fler av oss. Det är ju det naturliga. Men ibland kan jag bli så trött på det. Det alla är ute efter är en partner, även jag själv, det känns som det ständiga sökandet är just efter en person man kan trivas med- och det är ju bra. Men jag är trött på att se mina vänner, mina släktingar, mig själv bli sårad gång på gång för att sökandet inte gick sin väg. Om man inte försöker så kan det inte bli något. Om man inte skjuter mot mål så kan det aldrig bli mål. Sant! Men den ständiga jakten gör mig galen, även om jag själv alltid är ute efter den.
Som ni märker så kan jag inte ta någon sida i denna fråga. Jag skriver mot mig själv för jag tycker en sak men vill en annan. Jag vet inte riktigt heller vad jag vill ha sagt, vad mitt budskap är. Kanske är det att kärlek är svårt, riktigt svårt och det är rätt odefinerbart. Inte vet jag. Kanske är jag rädd för att bli sårad igen, kanske är jag rädd för att försöka igen som gör det så svårt.
För några veckor sen så satt jag och pratade med min kusin Malin om killar och allt elände. Då kom jag fram till att det finns en kille som innerst inne alltid (sen jag träffade honom) funnits i mina tankar. Vad fånigt det låter. Jag har alltid nekat det, väldigt tydligt men de senaste månaderna har det varit svårt. Jag fortsätter att neka det, fast jag vet, att den killen är något speciellt. Å andra sidan vet jag att det är inte den killen jag behöver, han kommer aldrig ge mig det jag vill, eller? För visst så finns det något där. Jag vet inte om jag ska gilla det eller tycka det är jobbigt. För just nu, kämpar jag emot alla de här känslorna för jag vet inte om jag kan lita på mig själv längre- jag har inte lyckats så bra hittils med the word love. I alla fall så kom jag fram till då att han betyder något, usch det här är jobbigt, men det gör han. Just nu har jag bestämt mig för att inte göra något åt saken även fast det kommer bli jobbigt också men det känns som det är det enda rätta, eller?
Så nu har jag fått skriva av mig lite. Det är så fritt att vara singel, right? Så otroligt skönt. Men när tankarna är på någon speciell så är det inte alltid toppen. För jag vet inte vad jag vill. Kanske är bäst att hålla mig hemma så jag inte gör något dumt! ;)
Puss
Det känns som det dominerande ämnet i allt, låtar, böcker, filmer, serier, livet är kärlek- eller att hitta en partner i allra högsta grad. Det är det som är inprentat i våra huvuden, det är som levnadsinstinkten, vi ska hitta en partner och föröka oss- så att det blir fler av oss. Det är ju det naturliga. Men ibland kan jag bli så trött på det. Det alla är ute efter är en partner, även jag själv, det känns som det ständiga sökandet är just efter en person man kan trivas med- och det är ju bra. Men jag är trött på att se mina vänner, mina släktingar, mig själv bli sårad gång på gång för att sökandet inte gick sin väg. Om man inte försöker så kan det inte bli något. Om man inte skjuter mot mål så kan det aldrig bli mål. Sant! Men den ständiga jakten gör mig galen, även om jag själv alltid är ute efter den.
Som ni märker så kan jag inte ta någon sida i denna fråga. Jag skriver mot mig själv för jag tycker en sak men vill en annan. Jag vet inte riktigt heller vad jag vill ha sagt, vad mitt budskap är. Kanske är det att kärlek är svårt, riktigt svårt och det är rätt odefinerbart. Inte vet jag. Kanske är jag rädd för att bli sårad igen, kanske är jag rädd för att försöka igen som gör det så svårt.
För några veckor sen så satt jag och pratade med min kusin Malin om killar och allt elände. Då kom jag fram till att det finns en kille som innerst inne alltid (sen jag träffade honom) funnits i mina tankar. Vad fånigt det låter. Jag har alltid nekat det, väldigt tydligt men de senaste månaderna har det varit svårt. Jag fortsätter att neka det, fast jag vet, att den killen är något speciellt. Å andra sidan vet jag att det är inte den killen jag behöver, han kommer aldrig ge mig det jag vill, eller? För visst så finns det något där. Jag vet inte om jag ska gilla det eller tycka det är jobbigt. För just nu, kämpar jag emot alla de här känslorna för jag vet inte om jag kan lita på mig själv längre- jag har inte lyckats så bra hittils med the word love. I alla fall så kom jag fram till då att han betyder något, usch det här är jobbigt, men det gör han. Just nu har jag bestämt mig för att inte göra något åt saken även fast det kommer bli jobbigt också men det känns som det är det enda rätta, eller?
Så nu har jag fått skriva av mig lite. Det är så fritt att vara singel, right? Så otroligt skönt. Men när tankarna är på någon speciell så är det inte alltid toppen. För jag vet inte vad jag vill. Kanske är bäst att hålla mig hemma så jag inte gör något dumt! ;)
Puss
Kittelfjäll
Jag har haft det så underbart! Torsdag till måndag med världens bästa kompisar i Kittelfjäll- helt otroligt härligt! Jag och Christina lärde oss att åka skidor. Det gick prima! Efter bara några timmar med skidskola stod vi på egna ben och jag lärde mig att stanna riktigt (alltså inte plogning), nästan på direkten! Vi har Jimmy och Michaela i vår skola att tacka för det! :)
Vi i skolan bodde tillsammans i Annexet och rummen vi bodde i var små för 6 personer men ändå väldigt fina och det blev så mysigt. Det blev självklart mycket skidåkning, supergod mat till frukost, lunch och middag, stretching, myskvällar med gitarr, sång och öppen brasa, kortspel, ont överallt, träningsvärk, förkylningar, världens bästa vänner, otroligt bra stämning!
Visst låter det som en perfekt resa? Det var det verkligen!
Kittelfjäll har nästan inga pistade backar, jag tror det är 3 st eller så resten är offpiståkning. Alltså var det skitgrymma skidåkare där! Snygga killar också med andra ord.
Jag och Christina höll till för det mesta i skidskolebacken som skulle likna barnbacken men var som en blå backe, alltså med andra ord rätt lång och brant för att vara en barnbacke. Det var så roligt! Det var helt underbart att åka! Däremot kunde jag inte åka sista dagen för jag fick och har nu blåmärken över hela smalbenen av pjäxorna och mina vadmuskler har dragit ihop sig så de är lite korta nu, med andra ord ont. Jag har strechat väldigt mycket men så mycket påfrestning på benen har jag inte utsatt de för på ett par år så inte så konstigt. Däremot var det ju inte dålig träning man fick! :)
Det tog ca 12 timmar att åka dit så vi åkte med en sovbuss, alltså gjordes bussen om till sängar när det var dags för läggdags. Visst låter det underbart? Det kan diskuteras! Visst var det bättre att ligga ner än att sitta hela vägen och få sittsår + att då fick man chansen att sova. Men inte var det skönt att sova så, men jag ska inte klaga! Allting var ändå toppen!
Vi kom till skolan 06.20 imorse så man är lite trött nu efter en dag från 8.30-15.00! Nu har jag fixat mina naglar, fastnade nämligen i liften sista dagen (innan jag avbröt åkningen) och bröt av tumnageln på hälften ungefär så har lite ont där också! ;) Men jag dör inte av det, det är skönt att få klaga lite faktiskt! I alla fall nu när man är hemma. Där ville jag inte ha ont utan jag ville bara åka och åka. Det blir lugnt en skidresa till och då ska jag bestiga lite farligare backar! ;)
Vi i skolan bodde tillsammans i Annexet och rummen vi bodde i var små för 6 personer men ändå väldigt fina och det blev så mysigt. Det blev självklart mycket skidåkning, supergod mat till frukost, lunch och middag, stretching, myskvällar med gitarr, sång och öppen brasa, kortspel, ont överallt, träningsvärk, förkylningar, världens bästa vänner, otroligt bra stämning!
Visst låter det som en perfekt resa? Det var det verkligen!
Kittelfjäll har nästan inga pistade backar, jag tror det är 3 st eller så resten är offpiståkning. Alltså var det skitgrymma skidåkare där! Snygga killar också med andra ord.
Jag och Christina höll till för det mesta i skidskolebacken som skulle likna barnbacken men var som en blå backe, alltså med andra ord rätt lång och brant för att vara en barnbacke. Det var så roligt! Det var helt underbart att åka! Däremot kunde jag inte åka sista dagen för jag fick och har nu blåmärken över hela smalbenen av pjäxorna och mina vadmuskler har dragit ihop sig så de är lite korta nu, med andra ord ont. Jag har strechat väldigt mycket men så mycket påfrestning på benen har jag inte utsatt de för på ett par år så inte så konstigt. Däremot var det ju inte dålig träning man fick! :)
Det tog ca 12 timmar att åka dit så vi åkte med en sovbuss, alltså gjordes bussen om till sängar när det var dags för läggdags. Visst låter det underbart? Det kan diskuteras! Visst var det bättre att ligga ner än att sitta hela vägen och få sittsår + att då fick man chansen att sova. Men inte var det skönt att sova så, men jag ska inte klaga! Allting var ändå toppen!
Vi kom till skolan 06.20 imorse så man är lite trött nu efter en dag från 8.30-15.00! Nu har jag fixat mina naglar, fastnade nämligen i liften sista dagen (innan jag avbröt åkningen) och bröt av tumnageln på hälften ungefär så har lite ont där också! ;) Men jag dör inte av det, det är skönt att få klaga lite faktiskt! I alla fall nu när man är hemma. Där ville jag inte ha ont utan jag ville bara åka och åka. Det blir lugnt en skidresa till och då ska jag bestiga lite farligare backar! ;)
Kramis
År 2009
Nu är jag tillbaka med bloggandet för år 2009. Tog en bloggpaus över lovet- just för att slippa tänka på bland annat skolan mm. Visst känns det lite skönt att börja fingra på ett inlägg, hämta inspiration till blogginlägg under dagarna osv, men det känns aldrig som jag kan förmedla det jag vill i bloggen. Förut på bildlektionerna, då man såklart var tvungen att rita/måla något kreativt så fick jag alltid en bild i huvudet på vad jag ville skulle ha hamnat på pappret vid lektionens slut. Men det blir aldrig som man föreställer sig! Bilden man ser på pappret är inte ett dugg lik det man föreställt sig i huvudet. I huvudet så ser allting mycket klarare och perfekt ut. Men livet är absolut inte perfekt så det stämmer. Ens "fantasi" är inte realtistisk men livet, tro det eller ej, är realistiskt.
Så när klockan ringde 5.20 i torsdags så insåg jag efter ett underbart lov att jag var tillbaka i verkligheten. Tillbaka till tidiga mornar, stressen och pressen (som jag är bra på att lägga på mina axlar) dygnet runt. Ibland vill jag bara försvinna in i fantasin och stanna bra länge. Men som alltid när man kommer tillbaks till skolan är det roligt att träffa alla igen- även fast man ser att de flesta tänker som jag "nu börjas det igen" när första lektionen sätts igång.
Hur tror jag då år 2009 kommer att bli?
När jag stod på nyårsafton med mina väldigt bra vänner Lina, Christina, Vendela och Stina så såg jag framför mig och jag riktigt hade en känsla i hela kroppen att år 2009 skulle bli ett hemskt år utan några riktiga anledningar. Men så säger Stina "Jag vet att det här kommer bli ett jättebra år!" och jag kollar på henne och tänker: men såklart det kommer bli det, bort med alla negativa tankar när det är jag själv som påverkar mitt år- mitt liv. Det blir alltid vad man gör det till- alltid. Om man vill gå och vara negativ och sur- då kommer ens tillvaro vara ganska grå. Så varför stod jag där- med några av mina bästa kompisar och tänkte att året skulle bli dåligt när jag vet att jag har världens bästa familj, vänner och släkt? Varför tänkte jag så?
När Stina sa detta så blev jag så glad att jag har så bra vänner. För om jag inte hade varit med de då hade jag lätt gått in med inställningen på att året kommer bli tråkigt och dåligt, varför? - Herregud, vi fyller fyfan 18 i år också! Det kommer bli ett toppenår med bland annat skidresa och Italien på nära håll! Jag vet att år 2009 kommer bli precis vad jag väljer att göra det till. Alltså ett toppenår som alla andra fortsatta år! Sen får man inte glömma att det alltid kommer att komma motgångar men då får man ta sig igenom de och stärka sig utav de! För motgångar finns det alltid men allting har också fördelar och nackdelar- se bortom nackdelarna och tänk på fördelarna så kommer året inte bli lika tufft som det annars skulle kunna bli! Men herrejösses- jag skulle nog kunna bli psykolog med det är snacket! :)
Vi i tvåan har bara 1½ år kvar i gymnasiet sen är vi alla Bambi på hal is om vi inte har tagit itu med i alla fall förslag till vad vi vill göra. Om 1½ år så har vi ingen riktig klass längre och om 1½ år har vi inte samma trygghet som åren innan. Även om det tar på en att gå upp tidigt varje morgon och stressa för att hinna med allt så kommer vi alltid titta tillbaks på de åren då vi gick i skolan och insåg att vi verkligen inte hade mycket stress och mycket krav på oss. Om 1½ år så går vi på Fria inte på Fria längre och vi i klassen kommer aldrig tillhöra 2C eller 3C igen. Hemskt va? Jag tycker det i alla fall! Så jag försöker se positivt på framtiden men samtidigt ta dag för dag och göra det bästa utav saken.
Jag tänker inte blicka bak på 2008 för mycket för dåtid är dåtid och man ska fokusera på nuet. År 2008 hände några stora grejer för mig vilket fick mig att se annorlunda på saker. Det året förändrade mig på mångra bra sätt och jag har insett vad jag behöver göra för att jag ska må bra så att alla betydande personer i min omgivning också mår bra. Jag tar med mig allting till detta nya år.
År 2009 kommer bli ett bra år, eller hur?
Så när klockan ringde 5.20 i torsdags så insåg jag efter ett underbart lov att jag var tillbaka i verkligheten. Tillbaka till tidiga mornar, stressen och pressen (som jag är bra på att lägga på mina axlar) dygnet runt. Ibland vill jag bara försvinna in i fantasin och stanna bra länge. Men som alltid när man kommer tillbaks till skolan är det roligt att träffa alla igen- även fast man ser att de flesta tänker som jag "nu börjas det igen" när första lektionen sätts igång.
Hur tror jag då år 2009 kommer att bli?
När jag stod på nyårsafton med mina väldigt bra vänner Lina, Christina, Vendela och Stina så såg jag framför mig och jag riktigt hade en känsla i hela kroppen att år 2009 skulle bli ett hemskt år utan några riktiga anledningar. Men så säger Stina "Jag vet att det här kommer bli ett jättebra år!" och jag kollar på henne och tänker: men såklart det kommer bli det, bort med alla negativa tankar när det är jag själv som påverkar mitt år- mitt liv. Det blir alltid vad man gör det till- alltid. Om man vill gå och vara negativ och sur- då kommer ens tillvaro vara ganska grå. Så varför stod jag där- med några av mina bästa kompisar och tänkte att året skulle bli dåligt när jag vet att jag har världens bästa familj, vänner och släkt? Varför tänkte jag så?
När Stina sa detta så blev jag så glad att jag har så bra vänner. För om jag inte hade varit med de då hade jag lätt gått in med inställningen på att året kommer bli tråkigt och dåligt, varför? - Herregud, vi fyller fyfan 18 i år också! Det kommer bli ett toppenår med bland annat skidresa och Italien på nära håll! Jag vet att år 2009 kommer bli precis vad jag väljer att göra det till. Alltså ett toppenår som alla andra fortsatta år! Sen får man inte glömma att det alltid kommer att komma motgångar men då får man ta sig igenom de och stärka sig utav de! För motgångar finns det alltid men allting har också fördelar och nackdelar- se bortom nackdelarna och tänk på fördelarna så kommer året inte bli lika tufft som det annars skulle kunna bli! Men herrejösses- jag skulle nog kunna bli psykolog med det är snacket! :)
Vi i tvåan har bara 1½ år kvar i gymnasiet sen är vi alla Bambi på hal is om vi inte har tagit itu med i alla fall förslag till vad vi vill göra. Om 1½ år så har vi ingen riktig klass längre och om 1½ år har vi inte samma trygghet som åren innan. Även om det tar på en att gå upp tidigt varje morgon och stressa för att hinna med allt så kommer vi alltid titta tillbaks på de åren då vi gick i skolan och insåg att vi verkligen inte hade mycket stress och mycket krav på oss. Om 1½ år så går vi på Fria inte på Fria längre och vi i klassen kommer aldrig tillhöra 2C eller 3C igen. Hemskt va? Jag tycker det i alla fall! Så jag försöker se positivt på framtiden men samtidigt ta dag för dag och göra det bästa utav saken.
Jag tänker inte blicka bak på 2008 för mycket för dåtid är dåtid och man ska fokusera på nuet. År 2008 hände några stora grejer för mig vilket fick mig att se annorlunda på saker. Det året förändrade mig på mångra bra sätt och jag har insett vad jag behöver göra för att jag ska må bra så att alla betydande personer i min omgivning också mår bra. Jag tar med mig allting till detta nya år.
År 2009 kommer bli ett bra år, eller hur?
