Sen jag var ungefär 14 år fram tills nu så har jag mått till och från rätt dåligt. Jag har inte vetat varför men jag har haft olustkänslor och varit missnöjd med tillvaron och inte känt mig hemma nånstans mer än hemma i huset. Jag kände mig svart på insidan och var nästan alltid nedstämd. Jag tror att det hade mycket med tonåren att göra, alla hormoner som svallar och att allting verkligen känns som en berg-och-dalbana. Jag har, trots detta, försökt att aldrig visa mig så mot andra, kompisar i och utanför skolan. Jag tror att det är väldigt få som skulle minnas mig som "svart och nedstämd", kanske inte ens någon. Men min familj har sett mig såhär i väldigt många år, jag tycker synd om de, men någonstans måste man få "ta ut sig" även om det aldrig är okej att ta ut något på någon annan, så tål familjen mer än vad kompisar skulle göra. Jag minns hur jag ofta kände i ettan och tvåan, då jag log, så gjorde det ont på insidan för jag var ju egentligen inte glad, allting kändes ju så fel! Jag minns att för varje gång jag log gjorde det bara ondare och ondare på insidan. Men jag visste inte varför, för jag hade det ju ändå bra!

Nu under sommarlovet började det svarta inom mig försvinna, sakta men säkert. Det var ingenting jag märkte förens när skolan satte igång och jag plötsligt såg saker ur en helt annan synvinkel. Jag har inte på flera månader känt det svarta, tomma och ordlösa inom mig och det känns som en befrielse. Det låter kanske konstigt men det känns som att jag äntligen börjat hitta mig själv, veta vem jag är, även fast jag aldrig skulle kunna beskriva mig själv, för att det skulle vara för svårt. Men jag kan äntligen le och inte känna det svarta inom mig växa och jag kan äntligen vara glad för egentligen ingenting. Det är den personen jag är! Den glada som ser på det mesta med en positiv inställning. För positiv, det är jag, åtminstone var jag det fram tills jag var fjorton. Sen tog det negativa över. Men det positiva är här igen och det är här för att stanna, I can feel it!

Jag älskar livet. Jag kan uppskatta saker som att gå upp morgonen när man är riktigt trött eller när man har lite ont i huvudet. Det låter konstigt om något men vet ni varför jag uppskattar det? För att jag får känna känslan att vara trött, för att jag kan gå upp på morgonen, för att jag har två ben, trötta, möra och sega men jag har två ben jag kan ställa mig på klockan 5.40 på morgonen. För att jag kan känna att jag har lite ont i huvudet men för att det beror på att jag har lite vätskebrist eller bara är lite trött inte för att jag kanske inte fått mat på en vecka. Förut skulle jag bara sett på det negativa och trycka ner mig med det. Alla småsaker blir så stora. Jag hade tyckt att vara så trött på morgonen hade förstört min morgon för då skulle jag vara trött hela dagen i skolan och så vidare och då skulle jag kunna klaga över det hela dagen. Nu, om det händer något mindre bra, så ser jag till det positiva och fokuserar på det. Och, även om livet inte alltid är tipptopp så mår jag så mycket bättre bara utav att tänka så!

Vad vi vet, så lever vi bara en gång. Varför då inte göra det bästa utav livet? Sen har alla olika definitioner av "bästa" men om man mår dåligt, varför inte gå till en terapeut eller psykolog? Eller till skolkuratorn eller prata med någon som kan lyssna och sen komma med råd? För oftast behöver man någon annans synvinkel för att komma ur sina egna insnurrade tankar. Jag har haft sådan tur att jag alltid kunnat prata med mina föräldrar och att de funnits där för mig. De stöttar mig i ur och skur och är alltid helt ärliga om allt. De räddar mig gång på gång. Men alla har inte sådan tur och då kan det vara bra att prata med någon annan. Eller om man har föräldrar man kan prata med men behöver någon annans synvinkel utöver deras, så varför inte prata med en psykolog eller så också? Jag pratade inte bara med mina föräldrar då jag mådde som sämst, jag pratade med andra personer också, just för att få andra råd och andra synvinklar. De har hjälpt mig att ta mig igenom en tuff period i tonårslivet och jag är evigt tacksam.

När man mår dåligt så är det inte lätt att vara trevlig mot personer i sin omgivning. Även om man försöker så utstrålar man lätt negativitet eller annat. Jag hade verkligen inte lätt med mig själv när jag tänker tillbaka (och det var ju inte för så länge sen jag kände så här). Ett exempel är att jag hade svårt att låta folk komma mig in på livet, speciellt killar, alltså killar jag tyckt extra mycket om. Jag fick panik så fort killen kom närmre och närmre, skulle lära känna mig djupare osv. Delvis var det för att jag var så osäker på mig själv, utseendet och personligheten. Delvis var det för att jag visste att i sådant tillstånd jag var i, så var det egentligen inte läge för att ha en person att bry sig mycket om när jag knappt visste hur jag skulle bry mig om mig själv, hur jag skulle bry mig om mitt inre.
Jag stötte också bort vänner som kom nära mig, jag fick panik och kände mig kvävd, fast det enda de hade gjort var att bry sig lite extra och inte alls gjort något fel. Trots att jag var mitt uppe i olustkänslornas krig inne i min kropp så tänkte jag då och då; vad är det jag gör för något? Jag förstör för mig själv men inte minst för de jag har i min närvaro. Och kriget kunde nog ha gått vidare inom mig om jag bara tänkt; jag förstör för mig själv, men det var vännerna och familjen som jag inte ville förstöra för. De hade ju inte gjort något och de förtjänade inget av det! Även om jag inte gjorde någonting medvetet så stötte jag dem ifrån mig. Och i slutändan så gör man det bara värre för sig själv. När man tillslut stöter ifrån sig sina vänner kommer de tillslut inte höra av sig och tillslut kommer man stå där ensam. Och ensam är det nog få människor som vill vara.

Det låter som det ska vara så enkelt att ta sig i kragen och "bara må bra" och vara positiv men det är nog bland det svåraste som finns. Man behöver människor i ens omgivning som stöttar en, man behöver ha saker att kämpa för och man måste ha mod och styrkan att våga ta tag i sig själv och göra saken till det bättre. Det är så svårt, men att jobba med sig själv är också ett utav det bästa man kan göra för att man lär känna sig själv bättre och man mår bra av att sprida glädje omkring sig istället för tvärtom.

Jag är rädd. Jag är rädd att få tillbaka olustkänslorna och bli fast i mig själv igen. Det är jag. Därför jobbar jag med mig själv hela tiden. Nu, de senaste två månaderna, har två saker hänt mig som har varit rätt extremt jobbiga, men i vanliga fall skulle jag knappt kunna se ljuset efter händelserna, men nu har jag sett ljuset nästan direkt efter. Visst har jag varit lite ledsen för det får man vara, men jag har sen tagit mig i kragen och tänkt på det positiva och vad jag fått ut av det dåliga. För allting kommer med både positiva och negativa sidor. Det får man inte glömma. Det handlar bara om vad man väljer att se på, det positiva eller det negativa och det kan bli avgörande till många saker.

Det är bara man själv som bestämmer över sitt liv, det är bara man själv som kan ta kontroll över sig och göra det till något bättre. Sen är det nog lättare med hjälp på traven, men man kan alltid hjälpa sig själv. Bara genom att inse ”Jag tror jag behöver gå till en terapeut eller psykolog, för mina tankar är alldeles svarta och jag mår inte bra”, det är ett så pass stort framsteg att man ska vara stolt över sig själv. För man måste komma ihåg, man gör det för sin egen skull, för att man själv ska må bättre! Sen så kommer folk i ens omgivning också må bättre och vara gladare, vilket är ett stort plus!