Som en paus i denna varma hetta så följde jag med mamma upp till Ica i centrum för att handla lite lunch. Vi kom hem mätta kan jag säga. Mätta på heta brandmän. Jag tror vi slukade de hela! Det finns nästan inget sexigare än brunbrända muskulösa brandmän. Jag föll genast för #18 som var lite yngre än de andra och mamma valde ut sin #148, yummy! Det är så himla sött när brandmän är och handlar också, det är något visst! Mamma undrade om man kunde ringa till brandstationen och beställa en #18 och en #148... det hade varit riktigt roligt! ;) Vi gick i alla fall omkring där och fnittrade som små tjejer och när #18 böjde sig ner för att lägga ner någon vara i korgen passade vi på att spana in hans rumpa, den var inte heller illa. Ja, brandmän är något visst. Riktigt hett!

Den dagen jag är "in love" så är jag nog glad för att jag är det. Jag är nog inte flickvänstypen för såfort jag blir förälskad så försvinner det lika snabbt som det kom för jag känner att jag är självständig och klarar mig själv och inte behöver någon. Men det är ju inte sant, det vet alla! Jag har megalätt att bli förälskad men no more. Jag har vant mig vid det och har då slutat förälska mig såfort jag gillar nånting med den killen. Kanske snygg stil? Sött leende? Fina ögon? Skön humor? Vältränad kropp? Trevlig? Sen när jag insett att killen inte alls var nånting för mig så inser jag att jag själv är så jäkla kräsen. Men sån är jag och det är ju bara jag som förlorar på det! Men omogenhet är värst så till alla boys där ute.. be a man! ;) 

Nu har jag inte skrivit på ett tag men jag antar att jag har bättre saker för mig än att sitta framför datorn! :)
Vill bara börja säga att jag har haft en supermysig helg med Elena och Malin och ser redan framemot fredag!

Om jag ska ta upp nånting allmänt som jag inte gillar så är det när folk beter sig illa för att de inte får som de vill. Det är så jäkla själviskt. Varför inte bara bita ihop och vara trevlig? Det är nånting som gör mig på extremt dåligt humör.

Om jag hade varit över tjugo nu hade jag klickat mig in på systembolagets hemsida och beställt hem lite gott att dricka till en mysig fredagskväll med mina underbara kompisar, men nu är jag inte över tjugo så då får vi nöja oss med annat. Ibland vill jag bara vara några år äldre, hade varit lite enklare på många fronter! :)

Man kan inget annat än att älska den här reklamen! Reklam är till för att hatas men vissa undantag ska då alltid finnas! :D

Det är så mysigt att ha något att följa på sommarkvällarna!
Satc förgyller mina kvällar!



Bilden är tagen från ladiee.wordpress.com

Jag är så glad! Jag trodde inte det här men han räknar med mig, det trodde jag aldrig. Jag trodde det bara var jag som tänkte på honom men det verkar som han tänker på mig också, konstigt nog! Det låter som jag är förälskad eller kär men sanningen är att jag kan inte vara någonting av det men jag är intresserad, lungt. Det här känns så bra, men det lär väl ändras om några timmar eller så. Men jag njuter av tiden då det känns bra! Jag är så glad! :)

Resten av bilderna finns på Facebook  
___________________________________________
Tack Malin och Jossan!

Hur vet man att man duger? Hur vet man att man är tillräckligt? Räcker till på alla punkter och så?
Jag skulle kunna fortsätta ställa frågor men jag lär aldrig få ett svar.

Vad händer när man möter en person och han visar sig vara den personen du behöver i din närhet. Till utseendet, till sättet, ja, till praktiskt taget allt men du inser att du aldrig kommer att duga för honom? Än vet han inte, men han lär inse. Vad är det vi gör våra bedömningar på? Första intrycket? Första dejten, då du rör om i kaffemuggen för många gånger så att dejten blir irriterad och bedömmer resten av dig på det? Eller bedöms du efter dina kläder och blir bedömd ytligt och sedan är det sumpat? Då kan man försig strunta i personen för då är han inte värd dig ändå. Som jag sa så finns det så många frågor och jag är livrädd att inte duga. Jag vill göra så gott intryck av mig själv så att jag åtminstone har en chans, för varför skulle jag från början få en chans ifrån den här personen, just den här personen? Varför bryr jag mig så mycket om att den här personen ska gilla mig då vi ses, mer än en månad framöver? Vi känner knappt varandra. För 3 veckor sen viste ingen vem den andra var. Han tog första steget, andra steget och tredje steget, små steg, men som ändå behövdes. Jag är rädd att jag vill göra så gott intryck på honom på grund av vad han är och inte vem han är, men hur kan jag egentligen veta vem han är när jag inte känner honom? Är det då rätt att jag dömmer honom efter vad han är tills jag fått se vem han är? För han måste antagligen dömma mig till mitt yttre och det jag har berättat för honom, det lilla han vet om mig och det lilla jag vet om honom. Om jag ska vara ärlig och ställa en fråga, om man inte tycker personen är intressant visst fortsätter man inte prata med den då? Då säger man väl som det är eller hittar på en ursäkt för varför konversationen inte kan fortsätta? Har jag fel? Har jag rätt? Jag orkar bara inte vänta, jag vill veta nu. Han tänker ju inte på mig direkt, han träffar nog andra om han får tillfälle. Borde jag också göra det eller ska jag chansa? Nej, jag blir bara trött på alla dessa frågor och på mig själv som ALDRIG kan ta det som det kommer. Jag kan ju helt enkelt välja och säga att jag är glad att jag fått en första chans. Jag antar att jag är orolig för att förstöra allt och vem skulle det vara mest synd om då, om han eller om mig?