Jag kommer ihåg när det blev sommarlov i år. Då jag släppte alla kraven på mig själv, och bara var mig själv. Jag kommer ihåg hur bra jag mådde även fast jag först kände att somaren skulle bli sämst och istället blev den en av de bästa! I lite mer än två månader mådde jag så bra! Jag mötte för första gången S några veckor in på sommarlovet och allt var så nytt och spännande! Jag var nog en av de lyckligaste på jorden: Jag hade världens bästa familj, världens bästa kompisar och kanske en blivande underbar pojkvän. Jag har fortfarande världens bästa familj och kompisar- vill jag bara tillägga!

I alla fall, under sommaren hann jag tänka att jag när skolan började igen inte skulle ha så höga krav på mig själv och bara fortsätta plugga mycket men vara nöjd med resultatet, även om det var ett VG eller G.
När skolan började igen så mådde jag bra- jag hade nya krafter och jag hade en pojkvän. Jag hade återfått min självkänsla och för en gångsskull så hade jag inte känt mig så dum i huvudet på några månader! Att fått tillbaka min självkänsla gjorde att jag gick in med rätt inställning i skolan, till att träna osv. Jag var den riktiga Annelie: glad, med bra självkänsla och alltmänt positiv inställd till allt. Det var då.

Jag kan ställa frågan: Vad gick snett? till mig själv och jag vet svaret. Även om S var en ljus period i mitt liv så var det inte bara han som fick mig att återfå min självkänsla utan det var att jag bearbetat mina känslor under sommaren. Så var nånstans gick det snett? När började jag må såhär igen? När började jag känna att alla andra är så mycket bättre än vad jag är? När började jag tänka: Ånej, jag kan inte säga något i den här diskussionen för jag har ingen egentligen fakta bakom i jämfört med alla andra? Men egentligen, hur många är det som har det? De flesta är bara bra på att framföra sina åsikter på ett bra sätt. Jag har också åsikter men jag är för feg, rädd för att nån ska totalsåga mig för att jag inte kan så mycket om ämnet. Men hallå, när blev jag sån? När blev jag den som nästan gömde sig för att läraren inte ska välja en? När blev jag den som inte kom  med bra åsikter? När blev jag den som inte var rädd för att säga något även om det kanske inte var rätt? Jag har svaret: Sen jag började i gymnasiet.

Jag hade blivit glad om jag hade kunnat förstå svaret men jag är för dum för att förstå. Jag trivs  jättejättebra i skolan och i klassen, har aldrig trivts så bra! Men jag önskar jag kunde trivas med mig själv. Jag önskar att jag kunde sluta bry mig om vad andra tycker (har blivit bättre med det). Jag har gjort vissa framsteg, ex. att nöja mig med ett VG, för jag vet att jag är för dum för att få ett MVG i de flesta ämnena!

Jag skyller absolut inte på någon utan det här har med mig själv att göra. Jag vill inte vara någon annan utan bara hitta tillbaka till mig själv- till den positiva och rätt smarta tjej jag brukade vara. Jag läste i en väldigt bra bok där det stod att om man inte har bra självkänsla (vilket inte är samma som självförtoende!) så presterar man inte lika bra. Tror du jag kände mig hemma när jag läste det? - Ja. Vilket också gjorde det värre för jag är inte sådan.

Visst, vissa saker ändras som ex. vikten (som jag också har släppt för tillfället) men inte saker som att vara positiv och rätt smart. Jag tror jag hela tiden försöker visa att jag också kan så mycket- söker bekräftelse och inte får den, därför blir det värre! Det känns bara så hopplöst för jag vet inte hur jag ska lösa det!

Dagarna jag var på Vasamuseet kunde jag helt plötsligt återfå min självkänsla igen. Där blev jag behandlad på ett sånt sätt (bra sätt) som fick mig att känna mig som en individ med bra och egna åsikter.
Vad är då skillnad mellan skolan och Vasamuseet? Säg inte att det är betygspressen för man blir även bedömd av andra på Vasamuseet (ex. hur man uppför sig, agerar osv). Om jag hade ett bra svar med en bra lösning till så skulle jag vara tacksam att ta emot det. Men den enda som kan hitta svaret och komma på lösningen är jag.

Jag vet bara inte hur jag ska bära mig åt och hur mycket jag orkar. Jag tror absolut inte att byta skola skulle lösa saken, det är att fly från sina problem.

Men, vad är det då?