Hur är livet i skolan egentligen?
Jag blir så trött på att vara trött. Jag orkar inte vara trött. Jag vill vara pigg som en lärka. Jag vill vara så som jag känner mig. Glad och bara glad. Men jag somnar så fort jag bara tar det lite lugnare. Jag kan inte ens ge mig på läsning i någon form (och allting jag pluggar till innefattar nån form av läsning) för då somnar jag. Det spelar ingen roll om jag sitter som ligger, bara är att om jag ligger ner så somnar jag snabbare. Jag skulle kunna sitta på en pinne 50 meter över marken och fortfarande somna när jag läser. Varför är jag så trött? Jag bävar inför vårterminen då man brukar vara tröttare av många anledningar. Suck.
I skolan mår alla dåligt. Alla är så stressade så jag vill gråta för deras skull. Vi har så mycket att det är patetiskt. Till slut så skrattar vi bara när vi får en till ny stor uppgift att göra. Eller ett nytt prov dyker upp osv. Jag vill inte att mina vänner ska må så av all stress. Jag blir jätteledsen. Till och med killarna är jättestressade som i vanliga fall brukar rynka på ögonbrynen och fråga: vadå har vi några läxor? Idag skrev Frida en lista på allt vi har fram till jul, det täcker varenda dag fram till jul. Ge oss luft att andas!! Man kan aldrig prestera fullt ut när man har så här mycket. Det kan väl varenda kotte förstå, eller?
Jag känner mig inte lika stressad som alla andra. Även om jag läser exakt lika många timmar som alla andra så är 300p av de bestående av spanska och italienska som jag tycker är megakul och har väldigt lätt för (tillskillnad från alla andra ämnen då). Jag har även hoppat av Samhälle C som alla snart kommer dö av. Jag har också hoppat av Matematik C för att jag inte behöver det och inte orkade lägga energi på något som jag knappt kommer få G i. Jag har även PA- svenska som gör att jag inte riktigt har samma press som alla andra. Å andra sidan är det mycket i det ämnet också och det gäller att vara riktigt kreativ för att kunna få ihop nått bra. Men jag är stressad. Inte alls lika stressad som alla andra men jag är också grymt stressad. För jag måste verkligen hårdplugga till varenda prov för jag lär mig inte så lätt som de flesta gör (inte alla då). Det har jag fått göra i 2½ år innan. Speciellt om jag får för mycket stress så är jag inte motaglig för något. Min kropp stöter bort allt nytt jag försöker lära mig och allting stänger av. Kroppen vill helst bara sova förbi allt. Som det hjälper! Det gör det ju knappast inte, det är inte riktigt så lätt när kroppen bara säger: Nu är det läggdags, nattinatti och så slocknar jag, poff!
Förutom allt detta så mår jag bra. Jag är glad. Jag vill skutta omkring som ett bekymmersfritt litet barn. På länge så har jag börjat trivas med mig själv. Hitta mig själv igen. Komma tillbaka till jorden (mamma sa att ailens hade kidnappat mig förut, måste fråga henne om de har lämnat tillbaka mig ännu) och så där. Jag känner mig trygg i mig själv och mycket tror jag det beror på träningen, att jag äntligen börjat komma i form och tycker att det är roligt att träna vilket är väldigt viktigt (jag upptäckte övre magrutor på min mage idag, haha)! Jag känner mig rent allmänt väldigt positiv och allting blir bara så mycket enklare då. Men det är enkelt att säga när jag mår bra nu. Därför tycker jag inte om att se mina vänner må dåligt. Jag har mått dåligt länge och vet att det inte är roligt alls, det var hemskt rent ut sagt, så därför vill jag finnas där för mina vänner. Eller rättare sagt, jag tror vi måste hjälpas åt att peppa varandra, att vi håller ihop och inte tappar humöret. Det är lättare när man är flera, ensam är man inte stark! Jag är rädd att falla tillbaka och må dåligt igen och jag är rädd att jag gör det när man omgivs i en negativ stämning. Alltså det jag vill ha sagt är att man lätt drar ner varandra, speciellt när det är stressigt. Jag tror vi får kämpa för att hålla oss uppe så alla mår bra. På så sätt går skolarbetet lättare också, med det sagt är det inte så att man inte får må dåligt ibland heller men jag tror man måste rycka upp sig. Kämpa på. Det är inte långt kvar nu! Och det främsta, jag vill inte att mina vänner ska behöva må dåligt- det är inte kul att se och det tror jag ingen vill se, eller hur!?
Vi äger, kom ihåg det!!!
Du beskrev mina känslor. Tack du äger
Jag håller med angående läsningen, det ända vi ska göra nu för tiden är läsa läsa läsa läsa! :O
Skönt att vi inte kommer ha några mer svenskaböcker nu i alla fall! :D En liten tröst i tillvaron.
Och inte nog med att man är stressad över hur mycket vi har att göra, man är ju stressad över att göra bra ifrån sig också.
Mitt måtto är ju att alltid göra mitt bästa och se vad det räcker till (vad gäller betygen). Men det har jag fått ge upp nu, i alla fall i matte C, svenska och spanska, jag orkar inte göra mitt bästa i de ämnena för om jag skulle göra det skulle hela skiten kollapsa känns det som :/
Men men, som jag sade till Stina i förrgår: det växlar mellan att kännas skit/hopplöst och "det löser sig mog" för mig.
Ha ha, jag håller med dig där om att nu när man får en ny stor uppgift så skrattar man ju bara - reaktionsbildning! ;)
Btw, vilken lång kommentar detta blev :P